Ibland mitt i min vardag kan jag stanna upp, när som helst, på promenad, när jag tvättar, tränar, sitter och tittar på TV eller när jag hämtar posten. Så slår det mig. Jag gjorde de, jag är här, jag gjorde det jag alltid velat göra och alla som tvivlade på mig hade fel! Vet ni vilken skön känsla det är och vilket brett leende man får då. Jag gjorde de, jag är i Amerika och jag mår såå bra!

Idag var det en månad sedan jag lämnade min trygga hamn, så för er som saknar mig så mycket att ni inte kan sova och så att det gör ont. Det är bara ett år kvar nu, sen kan ni få kramas (om ni inte kommer och besöker mig såklart)! Det känns som jag har vart här hur länge som helst, men det känns inte som om jag har vart hemifrån en hel månad. Kanske är det för att jag får små levnadstecken från er där hemma då och då och kanske är det för att jag känner mig hemma här. Jag säger det igen, jag har en jättemysig familj, absolut inget märkvärdig, bara underbar. Som en helt vanlig Svensson, tre bilar och fyra barn... det är som hemma med andra ord! För att vara så långt borta, så har jag ändå hittat hem!

Från the AvonWalk, i vanliga fall är inte pappa M:s favoritfärg rosa på tröjan ;)

Love
Malin