Först åker du hemmifrån, lämnar all trygghet, nära och kära, jobb och hem. Du lämnar en gråtande mamma på flygplatsen för att sedan sätta dig alldeles själv på ett plan som tog dig flera 1000 mil från allt du kände till. Väl framme hittar du nya människor som är i precis samma situation som du, några är svenska, andra inte, men alla känner som du. Ni umgås intensivt några dagar och blir den enda tryggheten ni har i ett okänt land. Några dagar senare splittras ni och sätter er på varsin buss påväg till ett nytt främmande ställe, denna gången alldeles ensamma och du vet att du kommer åka och möta främmande människor som du sedan ska tillbringa och bo ett år med. För mig känns detta heeeelt underbart. Att få göra saker som du vet att du egentligen inte vågar, saker som låter helt onaturliga och saker som får dig att känna dig självständig. Looove it!

Från hotellet och orienteringskursen blev det en timmas busstur mot Newark airline där jag skulle sitta på Teerminal A, door 3 och vänta på min familj som skulle plocka upp mig 17.00. Det enda problemet var att vi kom fram 15. 30 och jag skulle alltså sitta där i 1,5 h och vara nervös innan min familj kommer och hämtar mig. En efter en försvinner iväg med sina familjer och klockan slår 16.30,m nu börjar det närma sig. Sitter och tittar ut genom dörrarna där alla andra familjer kommer och hämtar upp sina Au pairer (och ja, man känner sig lite som ett barn på ett barnhem där någon kommer in, ja ja, hon ser fin ut, henne tar vi!), i ögonvrån ser jag fyra barn, tre med gula regnjackor och en med en rosa, en glad mamma som också har rosa jacka och gummistövlar. Alla kommer ut från hissen och börjar närma sig mig där jag sitter på Terminal A, dörr 3. Där var dom, min familj!