Igår var det tre år sedan... Tre år sedan jag gick och la mig och precis innan jag hann somna ringde hemtelefonen och snabbt sprang jag upp och till mamma och pappa som hade svarat: Det blev en pojke!!
Det blev inte bara en pojke, det blev en liten Casper. Efter den dagen så visste jag att jag hade hittat min prins, nu behövde jag inte leta längre. Saknar min Casper sååååå mycket och det är så svårt att bara kunna skypa med honom utan att få ge massa goa kramar och pussar till den lilla. Jag vill ge hanom alla grattiskramar jag har och snart så kommer jag hem och då har vi ett år att ta igen, stackars  den lilla ;) haha!

GRATTIIIIIIS CASPER
3 ÅR!!





ÄLSKAR DIG OBESKRIVLIGT MYCKET!

Igår var det bullbak i Morristown. Dom stora barnen hade halvdag och då passade vi på. Jag saknar allt de där svenska som får kanelbullarna att bli extra goda. Sedan är jag ingen idol av den där torrjästen, men vad ska man göra när det är de enda som finns tillgängliga i vanliga mataffärer. Tur jag hade små duktiga assistenter iallafall.



När vi höll på att pensla och strö pärlsocker på bullarna fick en liten flicka tag i min kamera. Det är alltid lika roligt att se vad för bilder hon har fått till.. Detta är bara några, men ärligt talat så säger dom andra bilderna inte så mycket heller ;)






Kärlek<3

Söndag, Söndag. Starten på veckan. För det är ju trots allt på söndagen som man laddar upp, skaffar nu energi och gör sig redo för att ta tag i den kommande veckan. Det är också därför fredag är helg, samma sak, men motsatt. Tänk på det nästa gång det är torsdag, för du är det egentligen dagen innan helg och det innebär att man får ta ett glas vin om inte två, så det så. Och på tal om helg, så har ju den precis varit och jag har tillbringat denna med inga mindre än mina tappra svenska vänner. Fredagen erbjöd en höjdarkväll ute i NYC och efter en otrolig roligt och fartfylls kväll åkte vi till högkvarteret i Hoboken där vi sakta återhämtade våra krafter.

När vi vaknade upp den soliga lördagen tog vi oss in till Central Park och hängde lite, sedan blev det lunch och shopping innan vi åkte tillbaka och njöt av ostbricka och på balkongen. Underbart är kort så denna dagen slutade också och söndagen startade. Då var det dags att börja tänka på refrängen. Jag skulle ta mig hem och kollade tåg och var redo. Jag ringde mamma B för att höra om hon kunde plocka upp mig på tågstationen, men inget svar. (Pappa M jobbade.) Hon ringer väl upp när hon ser det tänkte jag och hoppar på tåget hem. Väl framme hade jag inte fått ett samtal tillbaka och då tänkte jag att det var lika bra att gå. Fine for me, en promenad har inte skadat. Jag började lunka på längs trottoaren som snart försvann och jag fick nöja mig med bilvägen och gräset på landvägen. På denna landsvägen så vet jag en gång att storkillen W hade pekat in på en väg när vi åkte förbi och frågat om vi inte skulle ta genvägen istället. Detta gjorde vi inte då, men Malin tänkte nu, "Åh genväg". Taaaget! Så när jag går in där, vilsen på en ödslig väg där jag inte vart förut paserar jag det igenslagna Mentalsjukhuset. Fin byggnad, men tråkigt med dom söndriga rutorna, den gråbetongen och plankorna över fönstrena. Lika glad fortsätter jag, men inser att det blir närmre om jag tar den igenbommade vägen till vänster där det står att man inte får passera. Så jag klättrar över två grindar innan jag kommer ut på bekant väg och var snart hemma. Det ska nog tilläggas att jag gjorde allt detta med skoskav i Vita converce, med två väskor på ryggen som över 10 kg, hade skinnjacka, shorts och strumpbyxor.. Detta i SPÖREGN med ett paraply som vän.

Det är inte den bästa promenadvägen att eftersom det bara finns störrevägar innan man kommer hem till oss, men väl hemma undrar en mycket förvånade mamma B hur jag kom hem och varför jag inte hade ringt? ”Jag har vart hemma hela dagen och väntat på att du ska ringa så jag kan plocka upp dig.” Jag ringde", sa jag. ”Hemtelefonen?” Svar: Nej.

Där fick jag veta att mamma B inte använder sin mobil så mycket på helgen, utan föredrar hemtelefonen. Om jag visste det tidigare så kanske jag hade vart torr om fötterna. Livet som Au Pair är tufft. Men inga sura miner. Speciellt inte när man kommer hem till fyra underbara barn som ville leka "Mini- Malins". Detta var den stora tuffa pojken W's käcka idé.

Behöver jag säga att lilltjejen i mitten är hon som är nummer 3 i syskonskaran?


Nu är det natten! Puss och kram

Nu är man tillbaka i vardagen! Skönt är väl allt det, men det var två välbehövliga veckor som jag fick ledigt och det var skönt att tillbringa dom med min kära svenska familj. Idag var man då back on track och på onsdagar som vanligt drog vi ner till bibblan och har sago stund. Efter det åkte vi till affären och skulle handla lite små grejer. I kön till kassan, står det en stor dam och beundrar lilla C och J. Hon säger hur söta dom är och hur vackra ögon lilla fröken C har.. Innan hon vänder sig om och går tittar hon på C och sedan på mig och säger: "You just look like your Mammy".

Visst gör hon tänkte jag och förklarade inte saken. Jag har nyligen fått reda på att alla som har sett mig mad C och J tror att jag är deras mamma och det tar ett bra tag innan det kommer fram att jag bara är en liten kär Au Pair. Vi har ju samma färger, så det är väl bara att jag får leva med det. När jag har alla fyra så hoppas jag dock att dom förstår att jag inte är mamma, för jag hoppas att jag inte ser ut att vara så upp i åldrarna. Men det gör inte så mycket, jag kan leka mamma ibland, bara om jag får vara n MILF :) Mohahah! 




Puss och Kram

Nu har det varit ett valdigt bra tag sedan jag skrev några rader på bloggen. Jag har haft fullt upp när mamms, papps och Ida har vart här så jag har inte riktigt hunnit med. Hur som helst så kommer jag snar lägga upp bilder från DC och NY, så ni har lite att titta på.. Jag kanske också nämner några rader om hur det var att ha dom här.. Men det kan jag dock inte lova ;)

Idag har det i alla fall varit 30 grader och jag har nästan dött! Herre jesus vad varmt! Jag undrar fortfarande hur jag kommer klara av sommaren.. Det är tur att man bor i New Jersey och det menar jag verkligen.. Tänk er själva att bo mitt i NYC och inte bara kunna byta om till bikini och springa runt, lite halv fet, otroligt blek och bara lite sleten och bara hoppa in i vattenspridaren. Det vet jag att jag kan, men jag tror inte att alla kan detta.. Det är bara vi bönner! Och gu så gött de är! :)

Ha de!

Min kära familj ha anlänt. Det var igår som jag plockade upp dom på flygplatsen och vi fick kramar igen. Även om det har gått över 5 månader så kändes det som om vi aldrig varit ifrån varandra - men annat hade jag ju inte räknat med. Nu sitter jag nere på mitt rum och ser till att uppdatera bloggen lite snabbt innan sömnen tar mig. Idag har vi vart och shoppat, men eftersom jetlagen fortfarande satt i så gav min familj upp efter 4 timmar och sa att dom var hungriga. Hungriga? Nu? Vi hade ju bara börjat. Hur som helst så tog vi oss en matbit och sedan så bar det av mot Morristown igen för att låta båda mina familjer träffas. Pappa M jobbade, men dom övriga var hemma och tog glatt emot oss när vi körde in på uppfarten. Jag tror att alla var lite smått nervösa, men värst var nog storgrabben W som i under dagen hade berättat för mamma B hur nervös han var för att träffa min familj. Trots att han gömde sig första timmen så mjuknade han snart och försökte sno uppmärksamheten från sina syskon. Goa mina små barn är, precis som mamma B och min Mamma, Pappa och lillasyster också är :)

Eftersom det kommer bli några upptagna dagar framöver så får vi se hur flitigt jag kan uppdatera min kära dagbok här. Jag ska göra mitt bästa så ni får se vad jag gör med svenskarna som vågar ta sig över och hälsa på!

Ha det så bra alla, nu säger jag godnatt! <3

Då kommer mina käraste och hälsar på...
Över 5 månader, men nu är det mindre än ett dygn kvar tills jag får krama om dom!




Puss till er alla!