Söndag, Söndag. Starten på veckan. För det är ju trots allt på söndagen som man laddar upp, skaffar nu energi och gör sig redo för att ta tag i den kommande veckan. Det är också därför fredag är helg, samma sak, men motsatt. Tänk på det nästa gång det är torsdag, för du är det egentligen dagen innan helg och det innebär att man får ta ett glas vin om inte två, så det så. Och på tal om helg, så har ju den precis varit och jag har tillbringat denna med inga mindre än mina tappra svenska vänner. Fredagen erbjöd en höjdarkväll ute i NYC och efter en otrolig roligt och fartfylls kväll åkte vi till högkvarteret i Hoboken där vi sakta återhämtade våra krafter.

När vi vaknade upp den soliga lördagen tog vi oss in till Central Park och hängde lite, sedan blev det lunch och shopping innan vi åkte tillbaka och njöt av ostbricka och på balkongen. Underbart är kort så denna dagen slutade också och söndagen startade. Då var det dags att börja tänka på refrängen. Jag skulle ta mig hem och kollade tåg och var redo. Jag ringde mamma B för att höra om hon kunde plocka upp mig på tågstationen, men inget svar. (Pappa M jobbade.) Hon ringer väl upp när hon ser det tänkte jag och hoppar på tåget hem. Väl framme hade jag inte fått ett samtal tillbaka och då tänkte jag att det var lika bra att gå. Fine for me, en promenad har inte skadat. Jag började lunka på längs trottoaren som snart försvann och jag fick nöja mig med bilvägen och gräset på landvägen. På denna landsvägen så vet jag en gång att storkillen W hade pekat in på en väg när vi åkte förbi och frågat om vi inte skulle ta genvägen istället. Detta gjorde vi inte då, men Malin tänkte nu, "Åh genväg". Taaaget! Så när jag går in där, vilsen på en ödslig väg där jag inte vart förut paserar jag det igenslagna Mentalsjukhuset. Fin byggnad, men tråkigt med dom söndriga rutorna, den gråbetongen och plankorna över fönstrena. Lika glad fortsätter jag, men inser att det blir närmre om jag tar den igenbommade vägen till vänster där det står att man inte får passera. Så jag klättrar över två grindar innan jag kommer ut på bekant väg och var snart hemma. Det ska nog tilläggas att jag gjorde allt detta med skoskav i Vita converce, med två väskor på ryggen som över 10 kg, hade skinnjacka, shorts och strumpbyxor.. Detta i SPÖREGN med ett paraply som vän.

Det är inte den bästa promenadvägen att eftersom det bara finns störrevägar innan man kommer hem till oss, men väl hemma undrar en mycket förvånade mamma B hur jag kom hem och varför jag inte hade ringt? ”Jag har vart hemma hela dagen och väntat på att du ska ringa så jag kan plocka upp dig.” Jag ringde", sa jag. ”Hemtelefonen?” Svar: Nej.

Där fick jag veta att mamma B inte använder sin mobil så mycket på helgen, utan föredrar hemtelefonen. Om jag visste det tidigare så kanske jag hade vart torr om fötterna. Livet som Au Pair är tufft. Men inga sura miner. Speciellt inte när man kommer hem till fyra underbara barn som ville leka "Mini- Malins". Detta var den stora tuffa pojken W's käcka idé.

Behöver jag säga att lilltjejen i mitten är hon som är nummer 3 i syskonskaran?


Nu är det natten! Puss och kram