Efter att ha varit iväg en sväng på gymmet och sedan dragit direkt till mitt kära mall så kommer jag hem strax efter 22 redo för att äta och sedan krypa ner. När jag kommer in i huset är det till min förvåning tyst och ner släkt, min familj är egentligen riktiga natt ugglor. Så jag går in i köket och börjar göra i ordning kvällsmat, ett glas juice, yoghurt och musli och toast med ost och sylt. När jag sätter mig ner för att äta så för man en sån där känsla ni vet, sån som bara dyker upp. Jag inser helt plötsligt att det är första gången på snart fem månader som jag, alldeles själv sitter i ett tyst hus och äter kvällsmat. Det kan låta konstigt, men för det första så äter man middag här i landet runt 18-19 och då är inte en kvällsmacka aktuellt och sedan så är det alltid någon vaken. Visst har jag kommit hem senare och värmt min tallrik med mat som står så fint placerad på bänken utan att någon sitter bredvid mig, men då har dom vart i rummet bredvid och tittat på TV. och visst har jag någon gång tidigare gjort mig en kvällsmacka och te, men då har det vart någon som sitter och håller mig sällskap i köket.
Jag kan bara säga att det var helt underbart när det gick upp för mig, för vad är inte kvällsmat i det tysta någon gång ibland. Hem hemma kom jag ofta hem senare och hade kvällsmats stund ensam i köket och reflekterade inte så mycket över det, det var nog därför det blev så uppenbart idag, för det var en sån bekant känsla, men på ett nytt sätt. Det jag tänkte var att man ska uppskatta såna tillfällen när man får såna känslor. Men herregud, nu har jag skrivit alltför mycket om en kvällsmacka, tänka sig att jag kan ha så mycket att säga om de. Jag blev i alla fall mätt och nu är det sängen!

Godnatt, eller godmorgon som det snart är för er där hemma i Svärjä.